Hela mitt liv har jag växt upp med dumma vänner. I skolan var jag först helt ensam. Sen var världens lyckligaste och blygaste lilla tjej överglad av att få vänner. Speciellt så jag slapp vara ensam. Men bara efter ett litet tag började dom hacka på mig. Peka ut brister på mig och kalla mig ful. Tog mina nycklar till skåpet så jag kom försent till lektionerna. Sen sparkade dom på mig så jag fick blåmärken på benen. True friends huh? Och jag var rädd och väldigt osmart på den tiden. Svag. Jag fortsatte vara med dom ändå. Hela skolgången. Nog om det. Mobbning i skolan var det alltid.

Men sen träffade jag en vän på fritiden som bodde i samma trappa som mig. Då... Det var en magisk känsla. Vi umgicks mycket. Men det visade sig att när vi bestämde dagar vi skulle vara så sket hon i mig och var med andra. Men med tiden blev det bättre. För jag förlät henne. Hon brydde sig inte om mig. Knappt.
Hon började på min skola, vi umgicks mer. Kom närmre varandra. Vi sov över som ledde till övernattningar varje natt. Vi blev bästa vänner.
När hon blev utsparkad från sin lägenhet så fick hon typ "bo" hos oss. Vi fanns alltid där som en familj för henne. Hennes mamma började umgås med min mamma. Alla vi umgås fortfarande lika ofta. Men nu kommer det till detta... Min "bästa vän" ljuger för mig om världens minsta saker till världens största saker. Och jag kan inte ha en vänskap då jag tycker att lita på varandra är den viktigaste saken i en vänskap. Hon leker tuff inför andra. Ljuger för andra för att passa in. Har förstört många av mina saker med flit.
Ja hon har gjort mycket som jag inte behöver gå in på. Men lögner? Det värsta jag vet. Jag kommer aldrig kunna lita på henne igen? Jag är trött på henne. Vad jag än säger så bryr hon sig inte. Inte ens när jag sagt " om du ljuger igen, så kan det bryta vår vänskap föralltid"
Och lika snabbt ljuger hon. Bryr man sig verkligen då? Eller är det jag som överreagerar? Jag orkar inte med henne snart. Känner inte igen min egen bästa vän. Vet inte ens om jag vill kalla henne bästa vän längre. En simpel vän som sjunker i mina ögon för varje dag som går. Vi får se hur detta slutar.

Börjar bli sjuk. Underbart. Inte konstigt när jag väntade över en timme vid en tågstation där jag inte kunde Komma hem. Frös som en galning. Världens kallaste & långsammaste kväll kändes de som.
Råkade hoppa på ett tåg utan biljett och blev helt uppstirrad för att jag aldrig glömt det förr. Så trodde kontrollanterna skulle ge oss böter eller inte tro små ungdomar som oss om att vi glömt de. Iaf... Hoppade av nästa station och tänkte köpa biljett för pengar. Men nejdå.. Det gick bara att lösa ut biljett med jojo-kort. Så kom inte hem. Men fick ringa mammas kompis så hon hämtade mig. Var taggad av att så småningom få skjuts. Men 45 minuter senare får man samtal av henne om att hon står i kö på motorvägen. What a night. ?

Så antar att det är därför jag är halvt sjuk nu. Snuvig och smått ont i halsen. Pratar som en tant utan sina löständer.
Det firar vi med att slänga sig under täcket och hångla med kudden.
Men det bästa är att - nu kan man snylta lite glass för halsen av mamma?

Åh Gud vad jag längtar tills min första resa nu i januari. Men vågar faktiskt inte ge mig in på planet. Usch. 6 timmars flyg. Haha...
Men värt de.
Teneriffa here we come! <3

~ 40 dagar kvar